Ja, i alla fall som dedikerad vågseglare. Vi begav oss över den danska slätten till Jyllands nordvästra kust. Förväntansfulla satt vi, jag Mårten och Göran i bilen medan vi i snabb takt passerade personbilar och lastbilar i högerfilen. Prognosen för de fyra dagarna vi skulle vara i norra Europas bästa vågseglingsregion såg riktigt bra ut med västlig kuling alla dagar. Lägg därtill en en diger swellprognos och receptet för en lyckad trip är hundra procent.
I Norre Vorupör hämtade vi nycklen till den förbokade stugan. Vi tog vägen genom det gemytliga danska fiskesamhället ner till havet. Ni som varit här vet att stranden i Vorupör delas av en lång vågbrytare av sten. När vi kom ner till stranden välkomnades vi av logohöga vågor som vred in längs piren och cross-on lagom till 5,0 från babord. Vi hittade en bra parkeringsplats mellan husen närmast havet och riggade snabbt. med leende på läpparna rusade vi ner och stack ut. Shorebreaket visade sig ganska tungt och en kraftig ström löpte längs stranden i samma riktning som vinden vilket gjorde det lite knivigt att ta sig ut. Väl ute fick vi en helt underbar session innehållande både höga loopar och kvalitativ vågridning. Nöjda med dagens segling begav vi oss upp till Klitmöller för att ansluta oss till Surferskillarna Chris och Andreas för ett par öl och obligatoriskt eftersnack.
Dagen därpå kollade vi in ett par av supersessionheaten i Klitmöller innan vi drog upp till Hanstholm och Middles som levererade fett! Full power i 4,2 och logo till masthöga vågor med klockren sideshore från babord. Inspirerad av PWA-killarnas extrema segling gav vi alla järnet.
Dagens resultat blev fet down-the-line vågridning, ett par höga bakåtloopar och mängder av framåtar. Kvällen inleddes med sedvanlig pizza hos den svenske pizzabagaren i Kliten innan vi drog på förfest hos Surfersgänget. Efter ett par timmars surfsnack drog vi vidare till partytältet som arrangörerna av PWA-tävlingen satt upp nere bland sanddynerna strax norr om Klitmöller. Mången bägare svingades och en vild fest med många gamla kompisar blev resultatet.
Lördagen inleddes liksom dagen innan med supersessionåskådning fram till lunch innan det var dags att återigen styra kosan, eller snarare bussen, mot Middles. Lite sliten efter nära fem timmars segling dagen innan blev det inte riktigt lika radikal segling men vi gav järnet och lyckas drista oss till tre fina timmar på vattnet. Behöver jag nämna att vi lämnade in tidigt den kvällen?
Söndag och tillika sista dagen. Middles direkt efter frukost. Vinden hade droppat avsevärt och vi bestämde oss för att ta köra på våra största saker, dvs brädor runt 90 liter och 5,7.
På väg ner till vattnet fick jag känslan av att riggen inte satt riktigt fast i mastfoten och gjorde en hastig check. Allt såg bra ut så jag begav mig ut i vågorna. På yttersta revet var det fortfarande logohögt men vinden var ite tillräcklig för planing så det blev guppa ut á la Hookípastyle. På sista vågen slog mina värsta farhågor in. När jag skulle gå över den brytande vågkammen slets brädan loss från riggen! Brädan följde med vågen och riggen sjönk snabbt ner under ytan. Jag började simma efter brädan men nästkommande våg skjöt den längre in precis som jag fick fingrarna på dess nos. Bakom mig hade riggen flytit upp igen och jag gjorde ett seriöst försök att ta mig ut till den bara för att inse att det var för mycket rörelse i vattnet. Hur kraftig simtag jag än tog kom jag inte närmare riggen. Nu var det dags för ett moget beslut, dumpa riggen (ny 100% 430 mast, ny kolbom och nytt 2011 5,7 Simmer IRON) och simma i land eller ligga kvar och förr eller senare bli påkörd eller helt enkelt för utmattad för att hålla sig flytande. Jag simmade... Allt eftersom stranden kom närmare såg jag doch att riggen närmade sig bakifrån. Jag inväntade den och simmade de sista hundra metrarna in med riggen. På strande stod två daskar med min bräda som klarat sig helt utan skador. En kort paus och en ny mastfot på plats sedan var det ut i vågorna som gällde. Skam den som ger sig...
Vi seglade två-tre timmar innan vinden droppade ytterligare och vi kunde med gott samvete rigga ner, stuva bussen och bege oss till Vorupör för att lämna igen nyckeln.
Tack Klitmöller säger vi - vi ses nästa år!
